Är det för att jag vet att jag kommer skada mej i morgon, skära å klippa.
Trodde boendestödjarna hade tagit bort alla rakhyvlar, men jag hittade en.
Annars e det kört fram till tis.
Mår jag egentligen bättre av att tänka skadetankar?, det lugnar mej på något sett, att planera.
Då orkar jag stå upp, å ligger inte deprimerad i sängen under täcket hela tiden.
Kommer jag någonsin sluta skada mej, eller kommer jag alltid vara den läkarna inte vill ha att göra med - den som är livsfarlig för sej själv.
Kommer läkare A ge upp om mej, den enda av alla läkare som vågar behandla mej. Vad gör jag då?, vad hamnar jag då, lever jag enns??...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar